Straight from the hip, 1998

Slide projection and interview magazine at Ynglingagatan 1 Gallery, Stockholm. This project looked at the way in which hype produced by uncritical journalism can generate interest. A publication was produced for the exhibition, where texts were written by young cultural critics reflected the respective activities of the contributors. The work points to the disparity between the roles of the producer and consumer within the world of the media at large.

Text for catalogue about Ynglingagatan 1, Moderna Museet

Under 1990-talet påskyndades uppluckringen av dagstidningarnas kultursidor. Populärkultur och ”nöje” gavs allt mer utrymme i en utveckling som kröntes av särskilda bilagor, som SVDs City och DN’s På Stan. Detta kom i hög grad att leda till en kändiskult där nya journalister satte ljuset på utövare som inte tidigare ansetts ha kulturellt värde och lyfte fram unga personer som ansågs lovande men ännu inte hade hunnit producera särskilt mycket. Detta både applåderades och kritiserades, inte minst av skribenterna själva, men likafullt fortgick det i en normaliseringsprocess. Det var i detta sammanhang som Johanna Billing gjorde sin utställning Straight from the hip på Ynglingagatan 1.

Hur tänkte journalisterna som dagligen arbetade med detta, hur resonerade de gällande makt och urval? Och vad skulle hända om man arbetade likadant med bild och text men ett helt annat utrymme än tidningssidan, med andra förutsättningar och syften? Skulle det frammana nya läsningar, synliggöra bakomliggande processer och betraktarens förhållningssätt? Detta var frågor som Billing utgick från när hon använde sig av gallerirummet och utställningsperiodens aktualitet på ett redaktionellt vis. Utställningen bestod av en installation med en projicerad bild i galleriet. I en park hade hon samlat och låtit fotografera en grupp med 20 unga, oetablerade och för allmänheten okända kultur- och mediautvövare – allt från författare till dataspelsprogrammerare – som alla var aktuella med något under utställningsperioden. I tillägg till det producerade hon en tidningslik publikation som innehöll intervjuer med de 20 personerna, gjorda av 20 unga journalister. För att understryka möjligheten för besökaren att aktivt förhålla sig till innehållet fanns ingen introducerande eller värderande text från konstnärens sida.

Titeln på projektet, Straight from the hip, kom från engelskans yttryck om att skjuta från höften. Snabbt, i ögonblicket, men med risk för sämre precision än om man skulle lägga an mer nogsamt. Titeln refererade till att media publicerade rakt upp och ned utan att hinna tänka på konsekvenserna. Men när projektet sen själv hamnade i medias rapportering föll den avsedda betydelsen bort helt till förmån för en mer svengelsk läsning, ungefär: ”rapport från de hippa”. Istället för en spegelbild som kommenterar makten och de urvalsmekanismer som ligger bakom tidningsmaskineriet började Billings projekt få ett helt annat liv utom konstnärens kontroll. Paradoxalt nog gick uppretade kulturjournalister till attack just mot ungdomskulten och personfixeringen i Billings återspegling av deras egen värld. Med aktörer som tydligt var omedvetna om sina roller i skådespelet kom diskussionen att utveckla sig till ett intressant teaterstycke om media och konst som rörde sig in och ut ur verkligheten och idag framstår som ett tidstypiskt dokument från slutet av 90-talet.

Fredrik Liew